Studentpastorn: ”Jag tror att vi inte behöver vara ensamma”

Elisabet Ravelojaona är studentpastor sedan sex år, och till henne kommer studenter för samtal om stress, sorg eller existentiella frågor. För dem vill Elisabet vara det Gud är för henne – en positiv närvaro.

I biblioteket på Södertörns högskola hörs tre toner, sedan en röst i högtalarsystemet som förkunnar att det är dags för meditation i rum UB 517. Rösten tillhör Elisabet Ravelojaona, och den här gången är det tre deltagare. Meditationsstunden inleds med stretchövningar. Axlar rullas framåt och bakåt, armar och ben sträcks ut. Det följs av tio minuters tystnad – Elisabet markerar meditationens start och slut med en ringklocka.

Meditationen hålls varje tisdag, och Elisabet menar att den fyller en funktion även för henne själv, att hon också behöver bli påmind om att sträcka ut kroppen och att landa.

Hur upplever du meditationen?

– Jag tycker det är fascinerande att kunna dela en sådan stund, fast vi inte känner och inte presenterat oss för varandra. Det händer ju någonting när vi är flera som sitter där tillsammans, det är häftigt att vara med om. Vad som händer i de andra, det vet ju inte jag. Jag tycker det är fint att få bereda plats för någonting som jag inte styr över, mer än att jag ger ramarna.

Universitetskyrkan finns vid de flesta svenska lärosäten, och Elisabet beskriver att hon har en fot i skolan och en utanför. Hon är anställd av Equmeniakyrkan, men har ett eget arbetsrum på Södertörns högskola.

Du är här som representant för en frikyrka, möter du fördomar kopplat till det?

– Inte alls. Nej. 

Elisabet blir tyst en stund.

– Jag tror inte folk riktigt tänker så heller, och det är ju kanske en av poängerna med Universitetskyrkan, att det blir lite mer neutralt.

Elisabet ler när hon pratar om kristendomen. Hon berättar gärna om påskens innebörd, om rollen som pastor och om sin egen tro.

– Min gudstro handlar mycket om att det finns en närvaro. Det gör inte att jag som kristen skulle slippa det som är svårt i livet – för så funkar det inte, jag tror inte på magi eller något sådant. Men jag tror att vi inte behöver vara ensamma. Och det sättet att tänka överförs också till min människosyn. Det är ju det jag tänker att min roll här är,att vara en medvandrare, att vara en närvaro.

Klockan närmar sig 15 och Elisabet ska snart ta emot besök.

Gör du något särskilt för att förbereda dig för ett samtal?

– Nej.

Elisabet tänker efter innan hon utvecklar.

– Jag är väldigt försiktig, jag vill inte på något sätt leda. Mer än att försöka öppna upp så att personen känner sig bekväm.